För några år sedan var jag delaktig i ett projekt där vi administrerade ett begåvningstest till ca 100 personer. Frågan vi ställde oss var om begåvningspoängen kunde förutsäga vilka som fick höga poäng på ett assessment center? Eftersom det visat sig att assessmentcenter poängen kan förutsäga senare arbetsprestation så skulle detta vara till nytta för organisationen. Sambandet var för mig överraskande högt (r=.43). Begåvning kunde mycket väl förutsäga hur personerna kunde lyckas i flera olika typer av assessmentövningar. Tolkningen jag gjorde var att de egenskaper som mäts med begåvningstestet påverkar hur personen lyckas i övningarna. Med andra ord de stabila begåvningsegenskaperna, som vi till viss del föds med påverkar hur vi lyckas i ett assessment center. Även om detta kan vara en förklaring presenteras nu nya forskningsresultat att detta bara är en del av historien, det finns en sk medierande faktor här som både påverkar hur personerna lyckas på övningarna i ett assessment center och senare arbetsprestation; förmågan att förstå vad som eftrefrågas i en urvalsprocess (situation assessment).

Det är klart fastlagt att både strukturerade intervjuer och assessmentcenter-övningar kan förutsäga arbetsprestation. Till skillnad från personlighet och begåvning, som har en god begreppsmässig validitet, är det högst oklart vad som mäts i den strukturerade intervjun och i assessment övningar. I senaste numret av Journal of Applied Psychology presenterar en grupp forskare (se nedan referens) en mycket intressant studie där begåvningstest, asssessment center övningar, arbetsprestation och personers förmåga att förstå situationen (situation assessment) undersöks.

Författarna beskriver att ett grundläggande antagande vid både intervjuer och asssessment center är att de egenskaper (ofta kallade kompetenser) som mäts med dessa metoder är orsaken till det positiva sambandet med arbetsprestation. En alternativ tolkning, som inte bygger på detta antagandet, är att det finns en faktor som ignorerats i forskningen hitintills; personers olika förmåga att förstå vad som efterfrågas i intervjuer och assessment centers. Den grundläggande teorin om hur person och situation kan samvariera (interaktionismen) formulerades bla av två svenska forskare under 70-talet, båda verksamma på Stockholm universitet; Bo Ekehammar och David Magnusson.

Den teoretiska utgångspunkten är att personer är olika bra eller dåliga på att förstå vad som efterfrågas i en intervju eller assessment center. Om en kandidat är bra på att förstå att besvara intervju frågor på ett sätt som efterfrågas av intervjuaren eller om en person är bra på att förstå vad som poängsätts högt i assessment center, så får hen helt enkelt höga poäng på intervjun och assessment center. En faktor som visat sig samvariera med denna förmåga är vara den generella begåvningsfaktorn (g). Inget konstigt i sig förvisso, men författarna tar det ett steg till, de föreslår en modell som beskriver en kedja av samband; den kognitva förmågan (en begåvningspoäng) har ett positivt samband med hur bra personen är på att förstå vad som efterfrågas (situation assessment poäng), som i sin tur gör att hen presterar bra på intervjun/assessment center, som sedan leder till en hög arbetsprestation (bedömd av närmaste chef).

Forskarna får stöd för denna kedja av samband i denna studie, dvs det finns samband som stöder teorin. Begåvningsnivån har ett positivt samband hur bra individer är på att ”fatta vad som efterfrågas i situationen”. Denna förmåga påverkar sedan hur bra man presterar i intervjun/asssessment center som sedan samvarierar positivt med arbetsprestation. Forskning har fram tills idag antagit att det är individuella differenser i egenskaper och kompetenser som mäts i intervjuer och assessment center som är orsaken till den prediktiva kraften i metoderna. Detta antagande kan nu starkt ifrågasättas eftersom denna studie visar att detta samband försvinner när man konstanthåller för ”situation assessment”. Med andra ord, det finns inget samband mellan metoderna (intervjun och assessment center) och arbetsprestation när man tar hänsyn till hur bra kandidaten är på att måla en bild av sig själv som bedömaren vill höra.

Slutsatsen, om än preliminär, är att begåvning påverkar hur bra individer är att förstå vad som efterfrågas i en urvalsituation. Denna förmåga påverkar i sin tur hur bra man lyckas i intervjun/assessment center. När sambandet mellan individers förmåga att förstå situationen och deras förmåga att prestera bra i assessment center jämförs, så vinner ”situation assessment”

Den dåliga nyheten är att vi inte har en aning om vad vi mäter i intervjun. Den bra nyheten är att det vi poängsätter har något med senare arbetsprestation att göra.

Detta resultat har praktiska implikationer inte bara för intervjuer och assessmentövningar. Kandidatens förmåga och anpassa sig i en urvalssituation har av en del forskare (ingen nämnd ingen glömd) kallats för skönmålning. Alltså förmågan att anpassa sina svar i tex personlighetstest och intervjuer har betraktats som en felkälla. Detta trots att mycket av forskningen visar motsatsen, att anpassa sina svar är en egenskap som ska ingå i en personbedömning. Denna studie visar precis detta, skönmålning kan vara bra eftersom det är en viktig del för att förstå vad som händer i en urvalsprocess. Det viktiga vi kan lära oss av denna studie är att tar vi bort den sociala kompetensen från våra mätinstrument så kan i bästa fall validiteten försvagas, i värsta fall så försvinner validiteten

Referens

Jansen, A., Melchers, K. G., Lievens, F., Kleinmann, M., Brändli, M., Fraefel, L., & König, C. J. (2012, December 17, online version). Situation Assessment as an Ignored Factor in the Behavioral Consistency Paradigm Underlying the Validity of Personnel Selection Procedures. Journal of Applied Psychology.